Utan filt

Han gick iväg. Huvudet var nedböjt. Stegen ryckiga och bestämda. Ungefär som en bortskämd barnunge som vänder på klacken i reaktion på ett nej. Men också som om han ville komma ut ur och bort från hela situationen. Som om den skulle försvinna när han avlägsnar sig. Jag ville ropa:

-Vänta på mig!

Men något höll mig tillbaka. Jag kunde ju inte hjälpa att det blev så här. Och varför ska han alltid fly ifrån situationer. Det irriterade mig så jag skulle kunna skrika högt. Det är väl bättre att ta tjuren vid hornen och prata igenom saken. Vi är ju ändå vuxna människor. Eller?

-Nej så sjutton heller! Jag skiter i honom. Denna gången går jag inte efter och försöker lirka. Medan jag stod kvar på samma fläck i mina funderingar så kändes det som en våt filt gled av kroppen och det kändes skönt. Jag sög på tanken jag nyss hade tänkt.

Denna gången går jag inte efter … Denna gången går jag inte efter! … Denna gången går jag inte efter!!

Så skönt det kändes! Jag skakade lätt på mig. Liksom symboliskt. Kastade ett öga på månen. Tyckte nästan att den blinkade och log tillbaka mot mig.

Sedan gick jag åt andra hållet.

Utan filt.

Sun over icy Danube, Budapest

Skrivpuff: Vänta på mig.


2 comments

Comments

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s