Hon går längs stranden försjunken i sina tankar. Om här och nu. Då och där. Någonstans. Om hur stenar och molekyler förenar människor och liv i olika tider. Stenar som flyttats av väder och vind. Trampats på av olika fötter. I olika tider. Christa känner intensivt den förenande strängen med det som varit på ett sätt och det som nu är.
-Hur mycket är de syremolekylerna – jag just nu inandas – delade med andra som lever och har levat?
-Skulle man kunna sätta gps på syremolekyler?
Christa småler och njuter i sina halvtokiga funderingar där hon vandrar på tidssträngade stenar längs allt livs vatten.
Heltokiga är de ju inte. Det vet hon. Någon gång i framtiden har naturligtvis även syremolekyler gps. Det är hon alldeles övertygad om.
Skrivpuff: Naturligtvis.
