Budapest

Så trivs jag.

SEKTEN på Dimön av Mariette Lindstein, sid 185.

”Se livet som ett spel, ta det inte så allvarligt. Andra människor är bara spelpjäser.”

En utmaning att testa, tänker jag. Samtidigt inser jag att det kräver en ganska låg dos av empati – kanske ingen förmåga alls att leva sig in i andra människor. Jag har säkert alldeles för hög inlevelseförmåga. Den tar ofta tag i mig. Särskilt när det gäller barn. Jag ser genast vem i ”rummet” som inte mår bra. Vem som känner sig vilsen och bortkommen även om de försöker dölja detta. Jag dras till dessa och till de som är annorlunda. Ibland känner jag mig vilsen och bortkommen.

Ja på sätt och vis är vi spelpjäser. Eller hur? Vissa bestämmer sin väg själva och andra blir förflyttade hit och dit. Några slås ut och andra slår ut. Andra åter tycks helt oberörda av det som sker runt omkring.
Närmast tänker jag på ett schackspel men varför inte monopol med strykjärn, sko och hatt? Jag stannar vid schackspelet. Det känns så klassiskt passande.
Jag är tornet i hörnan. Jag har uppsikt och betraktar.
Jag står stadigt på fast mark. Ingen kan rubba mig.
När det behövs agerar jag. Med kraft.
Så trivs jag.

Ps. Vinnare av årets deckardebut. Vilket år vet jag ej. Fick boken 2017.
Välskriven med behagligt flyt i texten. Gillar upplägget med parallell berättelse i kursiv stil. Intressant speglat hur man sakta dras in i sekten men det tar tid innan det blir spännande. Ännu efter halva boken inte särskilt spännande – dock intressant och njutbar läsning. Boken är med på mina promenader.

Sekten på Dimön av Mariette Lindstein. Vid Kedjebron i Budapest.

Skrivpuff: Tag en bok, slå upp en sida, välj en mening … inspireras.

 

Som Smålänning Förstås!

 

Jag brukar ta en sväng – eller flera – om porträttmålarna på torget. De är fyra. Tre män och en kvinna. De erbjuder turisterna både karikatyrer och verklighetstrogna porträtt. Jag studerar deras stilar och tekniker. Sättet de bygger upp sina bilder.

allt börjar
med en genomtänkt linje
sedan några små

Kvinnan tar verkligen ut svängarna i sina karikatyrer. Hennes kunder blir alltid fulla i skratt. Särskilt de grupper av unga män som ofta är lite extra glada. Öl är ju gott och billigt här.
En av männen är bra på både och … och tar lite mer tid på sig. Han föredrar mjukhet 9B på sina stift men använder även 8B.

i känslan
fångas det uttrycksfulla
mjukt och fint

En annan av männen är imponerande duktig på porträtt. Jag blir alltid så fängslad av hans arbete med penna och hand. Han är inte på plats varje dag.

Den tredje mannen har jag inte sett ha en kund ännu. Han frågar varje gång om jag inte vill sitta ner. Och var jag kommer ifrån.
– Det spelar ingen roll, svarar jag som känner mig som europé i detta folkhav.

Ja och som smålänning förstås, men det säger jag inte.

The Artist drawing - Budapest.

Skrivpuff: Sättet.

Bara hos Dig

 

Denna veckan har jag promenerat en ganska lång sträcka sammanlagt. Jag tror det blivit nästan en och en halv mil per dag.

i mina steg
blir tankar till poesi
svävande lätt

En dag gick jag nästan 19 000 steg men jag är nöjd med 10 000 per dag. Det är lättare att sträcka ut sig i långa promenader hemma här än hemma där – hemma.

i en dröm
finns hemma här och där
bara hos dig

Hemlängtan hit och dit.

Skrivpuff: Sträcka.

Ett Glas Rosé & Vatten

 

Vädret är underbart. Helt underbart! Som en svensk högsommar. Omgivningarna vackra och bjuder på spännande upplevelser i varje språng. Oändligt många att utforska. Gatorna fyllda med mångfaldens mångfaldiga folk. Ibland kan jag ana mig till vilket språk som talas och det är många. Just nu italienska, kinesiska och ryska. Det varierar i tiden.

Jag går och går och som tur är kommer jag aldrig fram. Det finns alltid ett nytt mål bortanför det närbelägna.

Ett glas rosé skulle smaka var det något som sade inom mig. Jag slank ner på en stol – på Anna Café – mellan blomsterarrangemangen. Satte mig tillrätta och sökte mig in i min status av osynlighet. Ungefär som vore jag en krukväxt. Bland alla människorna och ljuvliga blomster.

ett glas rosé
serverat med en förförisk glimt
dessa mörka ögon

En stund att hålla kvar. En stund att leva i. En stund att minnas länge.

När det bara fanns några droppar kvar i vinglaset, men mer i vattenglaset, slank en oborstad kvinna ner vid mitt bord. Jag hade ju inte lämnat det! Bara betalat för att kunna slinka iväg när jag ville. Nu ville jag inte lämna det.

Kanske var det krukväxten kvinnan såg. Den behövde lite mer vatten.

Ett glas Rosé på Anna Café.

Skrivpuff: Jag var bara där, som en krukväxt.