death

Death and life

Linda trodde att hon aldrig skulle kunna skratta igen. Inte le heller. Livet hade farit mycket hårt fram med henne. Rånarna hade bragt hennes föräldrar om livet på ett omänskligt grymt sätt. Hennes man hade tagit livet av sig när han blev friställd och inte trodde sig kunna försörja sin familj. Detta hade han gjort dagen efter hon berättade att hon väntade deras gemensamma barn.
Tack vare det väntade barnet hade Linda orkat fortsätta att leva. Hon kunde till och med se framåt i några få ljusa ögonblick.
När barnet föddes visade det sig att det hade ett allvarligt hjärtfel och hjärtat gav upp den tredje dagen.
Linda var tillintetgjord. Hon slutade leva och existerar genom dagar och nätter numera.
Hur ska hon kunna veta att livet – även för henne – väntar just runt hörnet?

Iris död

Skrivpuff: Gradvis.

Iris hade förberett sig noga. Hon ville inte var till besvär. Inte för någon enda.
Hon hade bestämt detta för ett år sedan och det skulle få ta sin tid att förbereda. Hon ville vara riktigt säker.
Absolut inget besvär för någon.

Nu var tiden inne. Hon befann sig på Platsen. En höjdpunkt bokstavligt och andligt. Att det skulle vara här var givet. Den vackraste platsen Iris visste. Hit brukade hon ofta gå. För att vara själv. Själv i världen. Tänka och fundera. Ha utsikt och få insikt. Vara i känslan!
Hon njöt nu.

Inlindad i filten, hon hade sparat från sin barndom, låg hon nu äntligen här. Ensam i världen. En värld som hon snart skulle lämna. Iris kände sig omsluten av tillfredställelse. Hon njöt medan livet gradvis lämnade hennes kropp.
Iris hade kontroll över sitt liv ända in i sin död.
Precis som hon ville ha det.

Dagen före dagen som är död

Bortom

http://www.flickr.com/photos/francescaromanacorreale/11907082073/sizes/z/in/photostream/

Hon såg det nu. Ljuset. Det som bar. Iväg. Upp. Bort Skulle hon äntligen få komma till den platsen nu. Platsen. Bortom. En intensiv väntans tysta suck. Hon kramade sitt hjärta. Hårt. Nu! Hon ger efter. Ljuset bär. Iväg.
Hon hade alltid längtat dit. Bortom allt.
Bortom smärtan.
Utan suckar.

Skrivpuff: Givna bilden.

Död åt den förödande

Kvällen var mörk.

Regnet hördes slå ned på kopparplåten utanför balkongfönstret. Mumlet steg upp från den tjeckiska baren i gatuplanet. Rökarna hukade sig och försökte skydda sina giftpinnar där de stod utanför baren. När de fått nog av väta på axlar och huvud slängde de fimparna rakt ner, trampade och vred om med foten – tog död på den förödande.

Nu hördes inga skratt längre.