Otto

OTTO – Inte kvar här

Skrivpuff: Släppa.
OTTO – 6 – kanske sista delen

Otto tyckte inte om rösten i huvudet. Han ville inte bli störd. Det gjorde ont. Framför ögonen blixtrade det. Han släppte koppen i sitt knä för att hålla för öronen. Han blundade och böjde sig framåt. Den guldkantade blå koppen kändes mot bröstet.
Otto ville bara vara ifred.

-Jag orkar inte med dig längre Otto, säger Marianne upprört.

Otto håller hårdare för öronen. Han vill hindra huvudet från att explodera.

-Jag har kontaktat äldrevården. Innan du får plats på äldreboendet måste du till en läkare och undersökas.

Otto kände sig omtumlad. Tankarna snurrade i huvudet. Ena stunden trodde han det gällde fadern som skulle iväg till sjukhuset. Nästa stund undrade han var han var. Och om han var sjuk. Sedan glimtade hustrun Marianne förbi. Otto kämpade för att få ordning i kaoset av bilder som rusade förbi inom honom.

– Brevet med läkartiden kom idag. Klockan fyra ska du vara där, fortsatte Marianne som var irriterad över sin gubbes beteende.

-Klockan fyra ska du vara där, upprepade Otto tyst inom sig.
-Ska jag äntligen få komma bort härifrån, tänkte han och kände samtidigt en gnutta hopp börja spira inom sig.

Han hade nu rest sig och var på väg ut ur rummet. Ett lugn spred sig över Ottos rynkiga ansikte. Den blå guldkantade koppen hade han tagit med sig. Han höll den ömt i sina händer. Den tänkte han aldrig lämna ifrån sig.
Inte lämna kvar här.

Otto – Nu hörde han rösten igen

Skrivpuff: Färgad.
Otto del 5.
Otto 1-5.

Efter kaffestunden brukar Otto och hans mamma diska kaffekopparna tillsammans. De ser till att undanröja alla tecken på deras högtidsstund på dagen. Mamman brukar diska och Otto torkar. Handdukarna är hemvävda, lite grova men sköna att hålla i tycker Otto. De har en röd rand både nedtill och upptill.

En gång råkade Otto spilla ut några droppar kaffe när han skulle hjälpa mamman att sätta ner dem i diskhon. De färgade handduken lite gulbrunt. Men Ottos mamma blev inte arg. Hon var alltid snäll. Hade Ottos far varit i närheten hade säker Otto fått en örfil. Kanske också stryk i stjärten.

Just idag hade de inte kommit så långt som till disken. De satt kvar vid kaffebordet. De hade blivit störda av en ilsken röst. Otto kunde inte uppfatta vad rösten sade men han trodde det var fadern som kommit hem tidigare.

Det blixtrade till i huvudet på Otto. Vem var det som var så arg? Det lät som en kvinnoröst. Han förstod ingenting. Vem kommer och stör dem när de sitter här och ska vara själva. Han och hans mor.

Nu hörde han rösten igen.
-Sitter du här och dricker kaffe själv! Och inte bjuder mig Varsågod! Skäms på dig! Och vad är det för koppar du dragit fram!

Otto – Minnets resa

Skrivpuff: Resa.
Otto – del 4. Otto alla.

Otto gick med sakta steg in i vardagsrummet. Han höll de guldkantade blå kopparna ömt i sina händer. Rummet var ljust och solstrålarna letade sig in och skapade ett lite trolskt sken över soffan. Ove satte sig ner i det skimrande solljuset. Det var den enda värld han just nu visste om. Den var fullkomligt trygg.
Ottos mamma – som han kallade mor – satt bredvid honom. De hade sin dagliga förmiddagsstund när Otto skulle lära sig dricka kaffe. Mamman hade som alltid dukat med sin finaste kaffeduk. Den var broderad med rosa vildrosor och vita syrener. I det ena hörnet fanns det en grupp förgätmigej. Vid den hörnan var Ottos blå guldkantade kopp placerad. Han och mor använde finporslinet denna stund. Bara de två och de blå guldkantade. Ingen annan.
Han hade redan lärt sig att dricka kaffe utan mjölk. Allra först doppade han bröd i kaffet för att suga i sig de första kaffeklunkarna. Då var det mycket mjölk och två sockerbitar i kaffekoppen. Idag skulle han börja ta bort en av de två sockerbitarna. När han var fulländad kaffedrickare skulle kaffet vara svart. Utan både mjölk och socker.
-Precis som mor, tänkte Otto. Han ville vara som mor. Ville kunna som mor. Ville göra som mor.
Vara lika snäll som mor.
Otto ville inte vara som sin far. Hans far var högljudd och lättirriterad. Oftast arg. Knuffade Otto eller drog honom i örat för minsta lilla.

Kaffestunden ensam med sin mor var Ottos lyckligaste stunder i livet.
-Du och jag mor, sade Otto medan de samtidigt förde koppen till munnen.

Otto – Efter alla dessa år

Skrivpuff: Efter.
Otto/1.
Otto/2.

Precis när Otto tagit ett djupt andetag och skulle krysta fram sin fråga blev han abrupt avbruten av Marianne.

– Se nu till att masa dig upp från stolen och få fram kaffet! Klockan är ju snart tolv!

Hon vände sig sedan om demonstrativt och marscherade ut ur köket. Av den ryckiga rörelsen föll några vattendroppar ur kannan och ned på mattan. Marianne märkte inte dropparna men det gjorde Otto. Han hade sjunkit ihop ännu mer på stolen och kände sig själv som en liten skvätt i världen.

Sedan var det som om blixten hade slagit ner i den lilla skvätten på stolen. Som drabbad av en elektrisk stöt reste sig Otto. Något hade gripit tag i honom. Han kände sig med ens som en stor stark. Bortblåst var det lilla ynkliga som varit hans sällskap. Som blivit hans sällskap med åren.

De förbjudna kopparna. De oberörbara kopparna. Undanstoppade längst in i underskåpet vid vasken. De blå med guldkant – just de skulle fram nu. Otto log förnöjt – ja nästan andaktsfullt – där han stod och ömt höll en kopp i var hand.
Nu var han i sin värld.
Efter alla dessa år.

Otto – Den förgjordade fläcken!

Skrivpuff: Då var det dags.

forts. fr Dukat för två.

Otto blev orolig över vad han såg i sophinken. Än oroligare blev han för att Marianne inte sagt något.

Han visste inte ens att hon besökt doktorn.

– Hur skulle han göra för att få veta?

Otto stod vid kaffebryggaren djupt försjunken i tankar. Kaffet var färdigt sedan en bra stund. Han hade inte heller kommit sig för att ta ner kaffekoppar och plocka fram vetebröd.

– Men Otto då!

Otto ryckte till och tappade nästan balansen. Han kände sig yr.

– Mår du inte bra? fortsatte Marianne som hade kommit tillbaka till köket för att fylla på mer vatten i kannan. Tre gånger brukar hon få fylla på. Växterna kräver sitt av både omsorg och näring, brukade hon säga, och detta var numera Mariannes huvuduppgift i livet.

Hon tittade studerande på Otto som nu tagit sig fram till stolen. Detta var inte likt honom. Hon gillade inte när sysslor utfördes halvdant och här står kaffet färdigt men inget är framdukat.

Otto hade blivit rädd. Ja nästan skräckslagen inombords, därav yrseln. Han hade bestämt sig för att fråga Marianne rakt ut. Nu när han satt tryggt på stolen, bestämde han att …..

Otto fixerade blicken på den förgjordade fläcken, på korkmattan, som han hade orsakat för några jular sedan.

… nu var det dags!

Den förgjordade fläcken! was originally published on PHOTO – POETRY – CRAZY ART

Otto – Dukat för Två

Skrivpuff: Kuvert.

blick för sitt mål
kuvertet rätt placerat
ej dukat för två

Marianne satt med en bok och låtsades läsa men Otto kände av vibrationerna från hennes spända väsen. Det var som om osynliga strängar bombarderade honom med oro. Han sneglade bort mot henne men hennes ansikte avslöjade intet.
Förrän posten damp ned på hallgolvet. Marianne reste sig snabbt men hejdade sig för ett ögonblick. Otto låtsades inte märka. Hon gick med bestämda steg och plockade upp posten. Han hörde henne sortera – som han antog – reklam, tidningar och annat.
– Annat! tänkte han, vad skulle det kunna vara?
Marianne kom tillbaka in i rummet och meddelade att det bara var den vanliga reklamen samt tidningen vilken hon räckte över till Otto. Otto vågade inte höja blicken när han tog emot tidningen. Han ville inte riskera möta hennes.
Marianne gick tillbaka ut i köket, hämtade vattenkannan och började vattna blommorna i de olika rummen.
Otto gick efter en stund ut i köket för att laga 11-kaffe åt dem. Det var när han skulle slänga det gamla filtret med sump som han såg kuvertet från landstinget.