Månad: april 2015

Nattligen

Skrivpuff: Dagligen.

Nu undrar jag varför vi inte säger ‘nattligen’ när vi säger ‘dagligen’. Det finns saker man gör varje natt också. Nästan samma som görs på dagen. Här hos mig i alla fall. Nattligen bloggar, ritar, skriver och bildbehandlar jag. Dagligen också. Nattligen lyssnar jag på debatter och nyheter. Liksom dagligen.

Nattligen sover jag men inte dagligen. Fast idag somnade jag till, när jag lyssnade på ”Någonstans inom oss”. Trots att jag gillar den.

Jag gör nattligen dagligen. Eller tvärtom. Trots att den inte finns.

la_20150406_window

Modlösaste jag kan vara

Skrivpuff: Modlös.

Vaknade. Ville inte stiga upp. Bara ligga kvar och vara. Tänka fritt som ett sorglöst virvlande löv. Inte bli störd. Utestänga invänd. Bara vara. Vara jag. Vara själv. Själv med mina tankar. Tankar som är friare än jag.
Tänk om man vore en tanke. Det virvlande fria. Vill vara. En fri tanke.

Men det är jag inte.
Det går ju inte.

Nu tänker jag avsluta
med en passande
suck.

tankar

Oskriven sonett

Skrivpuff: Ofullständig.

– Om jag börjar utan att veta var det slutar, tänkte Ture,
eller hur det slutar, rättade han sin tanke.
Börja bara – för att komma igång.
Tures inspiration var totalt bortblåst denna dag.
Han blev yr och illamående av den nya upplevelsen.
”Varje dag utan en sonett är en ofullständig dag”, är Tures slogan.
– Jag får byta ut ‘sonett’ mot ‘haiku’ så länge, suckade han, framför sitt nu precis färdigskrivna haiku.

ofullständig är
dag med oskriven sonett
haiku skrives lätt

Open flower

I solen och vinden – För evigt

Skrivpuff: Vag.

”Edeline vaknade full av välbehag. Solen sken in genom fönstret, Hennes ansikte  kändes varmt och hela hon som omgiven av bomull. När hon öppnade ögonen såg hon världen likt en sommaräng fylld med små blå blommor. Ängen dansade tillsammans med solen och vinden i ett böljande rus.
Edeline kände sig så ofattbart lugn i sin vaga men betagande berusning.
Här ville hon vara resten av livet.
Bara hon och de små blå blommorna
i solen och vinden.
För evigt.

head_sommarang

Rosenkavaljeren

Skrivpuff: Blind.

På tredje våningen står han i fönstret och håller koll. Han har förälskat sig – på avstånd – i en guldlockig kvinna. Han vill absolut inte missa någon chans till en skymt av henne. Till och med sängen har han flyttat till fönstret. Då kan han resa sig upp snabbt och genast ser han hennes fönster. Denna dagen har han en överraskning till henne.

På tredje våningen i ett annat hus bor en guldlockig kvinna. Hon känner sig iakttagen, ja nästan förföljd. I huset mitt emot bor nämligen en man som brukar stå och stirra. Så fort hon visar sig brukar han vinka glatt. En dag hade han till och med haft en röd ros i handen. Den lyfter han mot henne medan han skickar slängkyssar.

Den guldlockiga kvinnan drar sig nu för att visa sig vid fönstret. Hon rör sig i sin lägenhet så att han inte ska kunna se henne. Öppnar dörrar mellan rummen så att de skymmer sikten för mannen. Endast de tunna gardinerna är för. Hon vill ju kunna se ut. Hon vill inte leva i en bunker.
Det känns inte bra alls, för den guldlockiga kvinnan.
Hon satt bedrövad en lång stund och tänkte på hur länge detta hade pågått och hur det hade påverkat hennes vardagsliv.
– Skulle hon ringa polisen? undrade hon, som en sista utväg.

Samtidigt i huset mitt emot på tredje våningen stod mannen med sin ros i handen. Han tog sig för pannan. Rosen föll till golvet. En skarp smärta ilade genom hans huvud. Han föll bakåt. Rakt ner i sin säng som turligt stod på plats. Han låg på ryggen med händerna tryckta över pannan och ögonen, tills smärtan började avta. Sedan låg han kvar en stund till för att hämta sig från den obehagliga upplevelsen.

Den guldlockiga dök upp i hans inre och genast reste han sig upp. Han ville ju inte missa en endaste liten skymt av henne.
Han stod framför fönstret och vände sig mot huset mitt emot. Men han såg ingenting.
Han var blind.

pm_20150322_rosengubben

Min skugga

Skrivpuff: Overkligt.

Det var ofattbart. Jag förstod ingenting.
Hur kunde det vara så att min skugga gick iväg utan mig?
Kameran hade den tagit med sig också.
Själv stod jag kvar på samma ställe. Rörde mig inte ur fläcken.
Skuggan jagade ett motiv.
Nu fokuserade den på en byggnad.
Plötsligt fick min skugga en åthutning av en annan skugga.
– Rätt åt den! tänkte jag.
Min skugga hade stått i vägen för den andra skuggan.
– Man kan ju inte rusa iväg så huvudlöst!
Den brydde sig inte om mig.

bw_20150411_BRskugga

Landet framför oss

Skrivpuff: Ömson.
Ömsom här och ömsom där.

Hon stannar och vänder sig upp mot hans ansikte.
– Nu är han där igen, tänker hon sorgset.
Hans blick är frånvarande. Det svaga leendet ger ett avslappnat lugn över hans ansiktet.
– Den lugna fridens ansikte, brukar hon tänka. Det blir oftare och oftare han reser till landet framför oss. Han är helt omedveten om att jag är här.
– Jag är här! Kom tillbaka! ville hon skrika till honom
Han påbörjade sin resa utan henne.
Hon har ännu inte påbörjat sin resa.
Han lämnade henne ensam kvar.
Nu känner hon sig ensammare än någonsin.

people_20150322_violinist