FOTO

Me & Munch

In a kind of way ….

Lay back and close your eyes.
Listen and imagine.
Let your brain free.
Now the window of your senses
is wide opened.
Mine too!

…. exposed ….

Me & Munch.

PS. Edvard Munch the artist painter. This is his Madonna in my knee (a book about him). Thanks ”Fortunately Human” for reminding me to explain more! 🙂
https://en.wikipedia.org/wiki/Edvard_Munch

Daily prompt: Exposed.


Art of Writing

”Så sade jag till Cressida: Vad är det för religion då, den som du tror på?”
ur Karthago av Joyce Carol Oates.

Vilken bok!

Jag började läsa i somras och den var hur seg som helst där ‘mordet’ på Cressida beskrevs utförligt och detaljerat utifrån varje person i hennes krets perspektiv. Ja även om det var intressant skrivet i sig … och bara detta ur så många perspektiv … så lade jag boken att vila. Kämpar ju fortfarande med läsningen efter allvarliga krocken med den där väggen. Men jag vill – vill – vill … komma igång med läsning av böcker och få återuppleva glädjen i läsningen.

Jag plockade upp boken igen … för några veckor sedan … när jag var hemma i Lund … och nu hemma här … i Budapest … är den ständigt med på promenaderna. Och jag längtar efter mina lässtunder. Tänk bara … att få uppleva att vara där igen … jag njuter så! Jag är så glad för detta.

Jag sitter oftast i solen … vid kanten av Donau … med min bok i knät … och människor passerandes. Jag njuter dessa stunder och känner lycka.

Boken då … alltså hon är ju bara så fenomenal Joyce CO! Jag vill inte att boken ska ta slut. Himmel vilket intressant upplägg! Sådant fascineras jag av. Mycket! Jag älskar den unika annorlunda personligheten Cressida. I bakhuvudet tänker jag olika sätt att knyta ihop allt … medan jag läser. Förundras över hennes metaforer och inte minst händelsernas zick-zackande på tidslinjen. Jag är så att säga fångad!

ord och mening
varje – en gnistrande pärla
i lyckoruset

Totalt fångad av … denna …. skrivarkonst …

Joyce Carol Oates - Karthago.

Skrivpuff.


Waves Unveiled

When the sun is shining … and it is 18°C … and there is an empty bench by the river Danube … and there is a perfect breeze … no body smoking around …

… when there is … like today …

body of roses
thoughts like happy piruetts
life is smiling

… a just so perfect day! Couldn’t be better. Well it could … if you were beside me …

ask me to cruise
all night long – loving
the upward curve

… I felt just crazy … in what was popping up … piruetting in my mind … I smiled … chuckled and giggled … crazy me … and I went on …

Well it would be nice to cruise on the Danube. In a nice room … in a pleasant bed … and with a sea view … of course …

a sip of nectar
a kiss of wild strawberry
my dizzy surrender

… with you … and your desire to … remember? …

waves unveiled
when string of kisses – opens
scent of violin flower

… I remember … clearly … like … a tip of tongue … remember … the taste of nectar.

Perfect Day by the Danube.

Time went quickly and I had to get my salmon at the great market before they close. I always plan somewhere in my head so I was close to the tram. Right tram for market.

Went home to secure the salmon in refrigerator and off I went to check the film shooting outside Opera. Than finally a glass of wine in Anna café on Váci. Such a perfect day!

And I got a little sunburn – red I suppose …


 

 

Geisha – Not too Happy

Geisha, geiko or geigi are traditional Japanese female entertainers who act as hostesses and whose skills include performing various arts such as classical music, dance, games and conversation, mainly to entertain not only male customers but also female customers today.
Geisha, like all Japanese nouns, has no distinct singular or plural variants. The word consists of two kanji, 芸 (gei) meaning ”art” and 者 (sha) meaning ”person” or ”doer”. The most literal translation of geisha into English would be ”artist”, ”performing artist”, or ”artisan.”
A male geisha is called Taikomochi.


silent approach
geisha in modest movements
sends scent of lily


Last time in Budapest I went to an exhibition about geisha. I saw many beautiful things from Japan. Sadly I wasn’t allowed to take photos.
Today I went to the castle area on Buda Hills. So nice weather. I walked along both east and west side. On west side the sun prepared for sunset …

in purple blue sky
wanting you so much – to
walk by my side

… it was that kind of atmosphere … poetry popping up in my head … thoughts insisting on attention … in league with my fantasy …

Walking and talking. We would have a great time. I would struggle with my English. Being inspired by your way of using words in your poetic way. We would talk about life, places we have visited – wanting to visit, life philosophy, humanity in the world – the lack of humanity …

our breathing
same air under lasting sun – moment
awaiting the kiss

Then a Miniatyr Schnauzer – pepper and salt – caught my attention. So cute – szép, I said to it’s mother. She looked happy. We talked a little. The dog was a bit worried. Looking after the dad all the time, she said.
Then I spoke to some American turists because they thought – the smart crows solving a problem together in a wastebasket – were ravens. I wouldn’t let them go on thinking that so I told them it was crows. And we talked about how smart some birds can be. Even they can learn about traffic lights.

Now I feel almost like I have practiced the geisha role. Being entertaining a little … so I decided I was worth a cup of hot chocolate with whipped cream.
Off I went to Anna café, Váci utca to watch people pass.

a lonely bird
searching for the flock
topped with cream

… and you know what!
The male servant – the Taikomochi – failed. Only milk foam.
He forgot the whipped cream!

Hot Chocolate with foam - NO whipped Cream.

Geisha left … not too happy … 😉 …

….. went off with a smile … of course!

Geisha

Carpe Diem #1163 geisha, the beauty of Japan.


En Slurk av Dans

Igår kväll var jag på en intressant föreställning. Det var ett nederländskt danskompani tydligen välkänt i världen. Netherlands Dance Theatre 2. De framförde tre olika akter. Den första Sad Case upplevde jag som unik i contemporary och jag tänkte tankar som detta är Contemporary – Cartoon style. Så kreativt! Så skickliga dansare. Jag njöt varje sekund. Imponeras alltid av dansares kroppskontroll. Sedan upplever jag alltid dansare som utför sina rörelser och det kan de göra hur bra som helst … men om de inte gör det på ett sätt där de blir ”ett med musiken” … De dansare som nått dit blir mina favoriter. I Sad Case stack framförallt den blonde dansaren ut. Helt sanslöst duktig! Jag vet att jag är en upplevande människa där den speciella känslan blir viktig. Och som jag hoppas på att få uppleva. När jag diskuterade med en av mina favoritkoreografer här – visade det sig att han har samma favoriter som jag. Det kändes som en glad bekräftelse. Trots att jag inte alls är ”skolad” inom området kan jag lita på min känsla – ja så kändes det.

Den sista akten Cacti (Kaktus) var också intressant. Där användes 16 boxar i olika höjder och stora nog för varje dansare att utföra rörelser även liggandes. De fyllde alltså scenen. Boxarna alltså. Dansarna fyllde scenen på ett annat sätt liksom kaktusarna.
Plötsligt fann jag mig själv fångad av boxarna. Konstaterade de olika höjderna. Tänkte då att de är nog skapade för att få plats i varandra. Förenklar transporten. Fyra av varje. Njöt av föreställningen under tiden. Boxarna arrangerades om i intressanta kompositioner. Liksom dansarna.

Nu tänker jag att … liksom en slurk ur ett glas fyllt med härlig somrig juice … blev mina ‘lådtankar’ som en slurk ur en fantastisk dans föreställning.

Sad Case - Netherlands Dans Theater 2.

Skrivpuff: Slurk.


Att Snedda en Dag

kors och tvärs
rakt över och tillbaka – bra
ups – inte snedda

Ibland tar man genvägar. Mer eller mindre lyckade. Att snedda är ofta en genväg, tror jag. Raderna ovan är mindre lyckade.Säkert lite sneddade.
Funderingarna går kors och tvärs och inget verkar vara en tråd att ta tag i. Idag. Ungefär samma sak som att sakna inspiration. Fast inte sakna tankar.
Jag skulle kunna skylla på att jag ramlade i trappan igår. Uppklädd, högklackad och med soppåsar som skulle slängas på vägen ut. Som tur var ramlade jag inte framåt. Då hade jag nog slagit ihjäl mig. Jag snubblade och fann mig sittande och med ett huvud som hade åkt rakt in i kaklet. Ja trappans väggar är klädda i grönt kakel. Den spräckta glasskålen i påsen gick i tusen bitar men samlade sig snällt på ett trappsteg. Petflaskan flög iväg. Jag kommer ihåg att jag högt suckande och chockad kände efter och kollade kroppens tillstånd. Precis innan hade flera tankar blixtrat förbi. Och den känslan när skallen mötte kaklet! Fy sjutton!
Reste mig och blev glad att delarna funkade någorlunda. Inget brutet eller stukat. Mycket omtumlad. Jag kunde fortsätta till dansföreställningen. Satt med ytterkläderna på. Blev inte alls för varm. Fantastisk version av Bolero men följande nummer var som en sömntablett. Huvudet värkte, nacken värkte och stramade, axeln gjorde jädra ont och höften med. Spårvagn och tunnelbana i natten.
Jag kom så småningom hem helskinnad. Stoppade i mig ett par Ibumin vilket var det enda jag hade. Ville ju kunna sova. Trots en ordentligt mörbultad kropp. Idag färggrann på sina ställen.
Allt detta för ett trappsteg som jag antagligen inte trodde fanns utan i stället en avsats jag försökte snedda.
Jag har nu lovat barnen att jag inte ska gå ner med soppåsar i högklackat. Eller kanske jag inte längre ska låta hissen vila när jag går ner?


Nu funderar jag mycket över det där med ”blixtra förbi” och vill veta vad som händer i hjärnan när detta sker. Många vittnar ju om detta ”förbiblixtrandet” i speciella gastkramande situationer. Kanske en Fråga för Lund 🙂 🙂 🙂


lazar_20140207_hall1

Skrivpuff: Snedda.