Skrivpuff: Då var det dags.
forts. fr Dukat för två.

Otto blev orolig över vad han såg i sophinken. Än oroligare blev han för att Marianne inte sagt något.
Han visste inte ens att hon besökt doktorn.
– Hur skulle han göra för att få veta?
Otto stod vid kaffebryggaren djupt försjunken i tankar. Kaffet var färdigt sedan en bra stund. Han hade inte heller kommit sig för att ta ner kaffekoppar och plocka fram vetebröd.
– Men Otto då!
Otto ryckte till och tappade nästan balansen. Han kände sig yr.
– Mår du inte bra? fortsatte Marianne som hade kommit tillbaka till köket för att fylla på mer vatten i kannan. Tre gånger brukar hon få fylla på. Växterna kräver sitt av både omsorg och näring, brukade hon säga, och detta var numera Mariannes huvuduppgift i livet.
Hon tittade studerande på Otto som nu tagit sig fram till stolen. Detta var inte likt honom. Hon gillade inte när sysslor utfördes halvdant och här står kaffet färdigt men inget är framdukat.
Otto hade blivit rädd. Ja nästan skräckslagen inombords, därav yrseln. Han hade bestämt sig för att fråga Marianne rakt ut. Nu när han satt tryggt på stolen, bestämde han att …..
Otto fixerade blicken på den förgjordade fläcken, på korkmattan, som han hade orsakat för några jular sedan.
… nu var det dags!