Skrivpuff: Släppa.
OTTO – 6 – kanske sista delen

Otto tyckte inte om rösten i huvudet. Han ville inte bli störd. Det gjorde ont. Framför ögonen blixtrade det. Han släppte koppen i sitt knä för att hålla för öronen. Han blundade och böjde sig framåt. Den guldkantade blå koppen kändes mot bröstet.
Otto ville bara vara ifred.

-Jag orkar inte med dig längre Otto, säger Marianne upprört.

Otto håller hårdare för öronen. Han vill hindra huvudet från att explodera.

-Jag har kontaktat äldrevården. Innan du får plats på äldreboendet måste du till en läkare och undersökas.

Otto kände sig omtumlad. Tankarna snurrade i huvudet. Ena stunden trodde han det gällde fadern som skulle iväg till sjukhuset. Nästa stund undrade han var han var. Och om han var sjuk. Sedan glimtade hustrun Marianne förbi. Otto kämpade för att få ordning i kaoset av bilder som rusade förbi inom honom.

– Brevet med läkartiden kom idag. Klockan fyra ska du vara där, fortsatte Marianne som var irriterad över sin gubbes beteende.

-Klockan fyra ska du vara där, upprepade Otto tyst inom sig.
-Ska jag äntligen få komma bort härifrån, tänkte han och kände samtidigt en gnutta hopp börja spira inom sig.

Han hade nu rest sig och var på väg ut ur rummet. Ett lugn spred sig över Ottos rynkiga ansikte. Den blå guldkantade koppen hade han tagit med sig. Han höll den ömt i sina händer. Den tänkte han aldrig lämna ifrån sig.
Inte lämna kvar här.