Skrivpuff

En vanlighet

Skrivpuff: Skämt.

Gatan var helt tom.
Skyltfönstren gapade.
Lockade med sitt onödiga innehåll.
Det ena efter det andra.
Döda ljuskällor.
En brevlåda hängde på sned.
Överklottrad med taggar.
En cykel utan hjul.
Saknad, stulen, övergiven och tandlös.
Bilar parkerade på båda sidorna.
Inga människor.
En hund skällde någonstans.

Nej, det är inget skämt!

Bara en vanlighet.

window_20131023_fashion

Je suis CHARLIE

Skrivpuff: Närvaro.

Solidaritet är ett missbrukat ord. I viss retorik har det blivit automatiserat till innehållslöshet. Ett slentrianord. Ett utfyllnadsord.

Egentligen bär solidaritet något mänskligt vackert. När det brukas med respekt och närvaro. För det goda.

Gårdagens attentat mot tryckfriheten i Paris inbjöd till en äkthet där solidariteten gavs sin rätta innebörd. Eller?

Den ene drar vapen och den andre pennan.

Ur led är vår tid när vissa visar solidaritet med vapendragaren och vi andra visar solidaritet med pennförarens rätt att använda sin penna. Vi – de andra – känner också med de drabbades familjer. De ”vissa” jublar.

Jag är närvarande.  Je suis CHARLIE.

Gud finns ju inte

Skrivpuff: Kör.

Dawn vaknade av att det ringde i armen. Signalen var skarp och hela sängen vibrerade. Det gör bakfickan också när iPhonen ringer.
Det första hon ser när hon öppnar ögonen är just iPhonen. Den ligger kvar vid sidan av kudden. En notis om ett meddelande ligger tvärs över skärmen. Den fyrkantiga notisen har avbrutit föreläsningen av Richard Dawkins. Gud finns ju inte. Inte heller kan det ringa i en arm, tänkte Dawn, när hon kommit så här långt i uppvaknandet.
Nu var det kört med sömnen, konstaterade hon.
Dawn klickade bort meddelandet och satte på Dawkins och gud igen. Drog sedan upp duntäcket och filten ända upp över örat och kröp ihop i sängvärmen.
Gu’ så skönt!

CA1_20150105_dreaming

”Brain virus” Richard Dawkins.

Hur långt som helst

Skrivpuff: En bild.

Tröttheten i kroppen börjar domna. Hur länge har jag gått? Spåret tar aldrig slut. Finns det inget slut?
Ett mål?
Känslor av värk, trötthet, hunger, ensamhet, förtvivlan, utlämnande, törst, frusenhet börjar sakta tona bort. Stegen känns lättare. Sinnet mer drömmande. Livet skönt och angenämt.
Jag hade lagt in en ny växel. Alla smärtor är bortblåsta. Allt är ljust och behagligt.
Nu kan jag gå hur långt som helst.

http://www.flickr.com/photos/ghislaine_m/10960004544/sizes/z/in/photostream/

En spaning

Skrivpuff: Gräva.

En liten ”spaning” av mig.

Det är en sak jag funderat på länge nu. En sak som är viktig och behöver åtgärdas. ”Folk” är för lata nu för tiden. Jag tänker på ett alldeles speciellt folk. Det folket har missuppfattat sitt uppdrag. Vilket är riktigt illa och påverkar resten i högsta grad.

Folket jag tänker på är de vars uppdrag är att ”arbeta i medborgarnas tjänst” och vars uppgift är ”att allsidigt belysa”. Journalister inom Public Service. De har blivit som många tycks vara – speltokiga. När det gäller samhällsfrågor och politik tycks de vara mer intresserade av taktik och strategi än innehåll och fakta.

För en demokrati är detta förödande!

Bara att konstatera:

Det grävs alldeles för lite och för grunt!

… eller hur!

ca1_201401_spaning

De vilsegångnas skog

Skrivpuff: Skriva.

En gång skrev jag om de vilsegångnas skog.

Den skogen är djup och på sina ställen dunkelt grön. Formerna som omfamnar är mjukt runda, skönt mjuka men kan också vara vassa och kantiga, kalla och sunkiga.

Portvaktsstugan som måste passeras är sliten och märkt. Där räknas de vilsegångnas själar. Man räknar både i antal och med tidsfaktor. Innerväggarna är fyllda med dessa räknestreck.

Det är sorgligt att se alla de vilsegångna. Figurer som tappat både kompass och ideal. Figurer som faller för frestelser de tror ska tillfredsställa den vilsna själen. Krökta grå bedövade figurer.

Ja, det är sorgligt att se dem. Ingen kan hjälpa den vilsegångne. Frestelsen har härbärgerat sinnet. Frestelsen är motorn som driver den vilsegångne djupare och djupare. In och ner. Tillfredsställelsen är lågan som luras och sedan slocknar.

Vilsenheten vaknar inte och väckelsen berövar.

En dag hade jag vägarna förbi de Vilsegångnas skog. Det var med sorgsna steg jag passerade och såg eländet.

skogen