Sky

Vid Kedjebron och Donaus strand, Budapest

Sedan går jag

-Man kan inte ha det bättre! tänkte jag idag på eftermiddagen i solen med Donaus lätta vindar i ansiktet en Soproni bredvid mig en bok i knät samt kameran i handen. Mina bara ben sandalerna i sanden kjolen uppdragen bakåtlutad i den blårandiga solstolen.
Solen skiner rakt in i mitt ansikte med tusen strålar reflekterade från vattnet där en snabb båt far förbi och kryssningsskeppen sakta flyter på.
I boken läser jag om framkomst efter strapatsrik vandring ertappning av duelleringspistoler i trädkojan festen efter skolavslutningen i nybyggarlandet och börjar få grepp om huvudpersonerna.
Jag stannar tills belysningen sätts på och det magiska ögonblicket inträffar. Det sker sex minuter över åtta efter solnedgången strax innan skymningen. Jag fotograferar hela färgsymfonin.
En hund som inte kan skälla skäller ynkligt pipigt. Den har för trång näsa och för många hudveck. Jag tycker synd om den.
Sedan går jag.
Hemma är det höst.

Ps. Vet inte varför jag fick för mig att inte använda kommatecken – kanske ville jag utmana – kanske provocera ….

Chain Bridge, Budapest

Skrivpuff: Bättre.

Liberty Statue, Budapest

Universum stannade

Det var en stjärnklar natt. Stigen ned till tjärnen kändes fuktig. Ojämnheterna kändes som ett kullager denna magiska natt. Luften var klar som en Top Wesselton. Merit andades in och njöt den friska luften. Berusande doft, betvingande karaktär och betagande smakupplevelse.
-Som att njuta ett förstklassigt vin minst, tänkte Merit.

Hon var på väg att ta ett dopp. Det skulle vara perfekt nu när himlen är som djupaste blå och vattnet avgrundsmörkt. Bara hon och den fulla månen. Nu äntligen skulle hon få uppleva att hon var ensam i hela universum.

Merit gick ut i vattnet, stannade vid bästa vyn, lyfte händerna mot månen och sänkte sig sakta millimeter för millimeter ner i det kalla tjärmättade vattnet. Stunden var nästan övermäktigt andaktsfull. Nu släppte allt.
Merit ylade ut sin totala tillfredställelse.
Universum stannade.

Skrivpuff: Yla.

Heavenly Heaven

En enda önskan

Skrivpuff: Tillsammans.

Ester hade äntligen blivit av med sin sjukdom och den evinnerliga smärtan. Den tog helt knäcken på henne. Sixten hade fortsatt vara tyrann trots att hon var så svag.

Nu har hon det lugnt och skönt. Behagligare än livet. Hon kan resa vart hon vill och behöver aldrig tänka på tiden. Inte nu längre. Resorna är alltid snabba och bekväma. Överblicken fantastisk. Hon ser allt som sker och det är sannerligen allt från förfärande till underhållande.

En enda önskan bär Ester på. Hon vill absolut aldrig mer vara tillsammans med Sixten.

-Måtte Sixten aldrig komma hit upp till mig i himlen, tänker Ester med ett litet uns av oro.