-Man kan inte ha det bättre! tänkte jag idag på eftermiddagen i solen med Donaus lätta vindar i ansiktet en Soproni bredvid mig en bok i knät samt kameran i handen. Mina bara ben sandalerna i sanden kjolen uppdragen bakåtlutad i den blårandiga solstolen.
Solen skiner rakt in i mitt ansikte med tusen strålar reflekterade från vattnet där en snabb båt far förbi och kryssningsskeppen sakta flyter på.
I boken läser jag om framkomst efter strapatsrik vandring ertappning av duelleringspistoler i trädkojan festen efter skolavslutningen i nybyggarlandet och börjar få grepp om huvudpersonerna.
Jag stannar tills belysningen sätts på och det magiska ögonblicket inträffar. Det sker sex minuter över åtta efter solnedgången strax innan skymningen. Jag fotograferar hela färgsymfonin.
En hund som inte kan skälla skäller ynkligt pipigt. Den har för trång näsa och för många hudveck. Jag tycker synd om den.
Sedan går jag.
Hemma är det höst.

Ps. Vet inte varför jag fick för mig att inte använda kommatecken – kanske ville jag utmana – kanske provocera ….

Skrivpuff: Bättre.