Skrivpuff: Efter.
Otto/1.
Otto/2.

Precis när Otto tagit ett djupt andetag och skulle krysta fram sin fråga blev han abrupt avbruten av Marianne.

– Se nu till att masa dig upp från stolen och få fram kaffet! Klockan är ju snart tolv!

Hon vände sig sedan om demonstrativt och marscherade ut ur köket. Av den ryckiga rörelsen föll några vattendroppar ur kannan och ned på mattan. Marianne märkte inte dropparna men det gjorde Otto. Han hade sjunkit ihop ännu mer på stolen och kände sig själv som en liten skvätt i världen.

Sedan var det som om blixten hade slagit ner i den lilla skvätten på stolen. Som drabbad av en elektrisk stöt reste sig Otto. Något hade gripit tag i honom. Han kände sig med ens som en stor stark. Bortblåst var det lilla ynkliga som varit hans sällskap. Som blivit hans sällskap med åren.

De förbjudna kopparna. De oberörbara kopparna. Undanstoppade längst in i underskåpet vid vasken. De blå med guldkant – just de skulle fram nu. Otto log förnöjt – ja nästan andaktsfullt – där han stod och ömt höll en kopp i var hand.
Nu var han i sin värld.
Efter alla dessa år.