Tidigare berättelser om Lisen – The diagnosed dreamer.

”Oliver skrattade, synbart lättad över att det känsliga ögonblicket var över.”
Arvet av Tamara McKinley.

Lisen såg honom genast. Hon gillade hans skägg och den där kroppen.
De hade båda, precis som på en given signal, släppt alla hämningar när de möttes vid parken efter Lisens lunch med maken. Deras blickar hade mötts och de var båda förlorade. De kramade om varandra. Kropparna trycktes mot varandra. De kysstes hejdlöst. Kysstes och kysstes. Som ett förälskat par i återförening efter en längre tid av saknad. Fast det var bara en stark åtrå. Hos båda. De åtrådde varandra oemotståndligt.
-Men här kunde de ju inte stanna! verkade det som båda tänkte och de gav sig in i parken mot närmaste lediga bänk.
Knappt hade de satt sig på bänken förrän de såg Lisens make halvspringande passera parken utan att se dem.
Maken tycktes leta efter Lisen.
Lisen ville inte bli funnen.
Hon vaknade omtumlad med ett skratt i öronen.

Skrivpuff: