Han gick iväg. Huvudet var nedböjt. Stegen ryckiga och bestämda. Ungefär som en bortskämd barnunge som vänder på klacken i reaktion på ett nej. Men också som om han ville komma ut ur och bort från hela situationen. Som om den skulle försvinna när han avlägsnar sig. Jag ville ropa:

-Vänta på mig!

Men något höll mig tillbaka. Jag kunde ju inte hjälpa att det blev så här. Och varför ska han alltid fly ifrån situationer. Det irriterade mig så jag skulle kunna skrika högt. Det är väl bättre att ta tjuren vid hornen och prata igenom saken. Vi är ju ändå vuxna människor. Eller?

-Nej så sjutton heller! Jag skiter i honom. Denna gången går jag inte efter och försöker lirka. Medan jag stod kvar på samma fläck i mina funderingar så kändes det som en våt filt gled av kroppen och det kändes så skönt. Jag sög på tanken jag nyss hade tänkt.

Denna gången går jag inte efter … Denna gången går jag inte efter! … Denna gången går jag inte efter!!

Så skönt det kändes! Jag skakade lätt på mig. Liksom symboliskt. Kastade ett öga på månen. Tyckte nästan att den blinkade och log tillbaka mot mig.

Sedan gick jag åt andra hållet.

Utan filt.

Skrivpuff: Vänta på mig.