SEKTEN på Dimön av Mariette Lindstein, sid 185.

”Se livet som ett spel, ta det inte så allvarligt. Andra människor är bara spelpjäser.”

En utmaning att testa, tänker jag. Samtidigt inser jag att det kräver en ganska låg dos av empati – kanske ingen förmåga alls att leva sig in i andra människor. Jag har säkert alldeles för hög inlevelseförmåga. Den tar ofta tag i mig. Särskilt när det gäller barn. Jag ser genast vem i ”rummet” som inte mår bra. Vem som känner sig vilsen och bortkommen även om de försöker dölja detta. Jag dras till dessa och till de som är annorlunda. Ibland känner jag mig vilsen och bortkommen.

Ja på sätt och vis är vi spelpjäser. Eller hur? Vissa bestämmer sin väg själva och andra blir förflyttade hit och dit. Några slås ut och andra slår ut. Andra åter tycks helt oberörda av det som sker runt omkring.
Närmast tänker jag på ett schackspel men varför inte monopol med strykjärn, sko och hatt? Jag stannar vid schackspelet. Det känns så klassiskt passande.
Jag är tornet i hörnan. Jag har uppsikt och betraktar.
Jag står stadigt på fast mark. Ingen kan rubba mig.
När det behövs agerar jag. Med kraft.
Så trivs jag.

Ps. Vinnare av årets deckardebut. Vilket år vet jag ej. Fick boken 2017.
Välskriven med behagligt flyt i texten. Gillar upplägget med parallell berättelse i kursiv stil. Intressant speglat hur man sakta dras in i sekten men det tar tid innan det blir spännande. Ännu efter halva boken inte särskilt spännande – dock intressant och njutbar läsning. Boken är med på mina promenader.

Skrivpuff: Tag en bok, slå upp en sida, välj en mening … inspireras.