Carpe Diem #699, depression.
always a choice
trembling days of delusion
option is drowning
Så här ser det ut på många ställen i Budapest nu. Cyklar i rader. På vissa ställen bara enstaka cyklar kvar.
Varje cykel har sin identitet.
Man betalar och cyklar iväg. Smidigt och behändigt tror jag. Själv använder jag ”apostlahästarna” runt i Budapest. Kreativt skapat av människor – Människoskapat.
Idag var det invigning av M4 i Budapest. Metron som går förbi Gellert och stora marknaden. Jag åkte naturligtvis denna linjens första dag. Dessutom var jag ju nere i underjorden medan tunnelbanan byggdes. Tillsammans med andra Europafotografer. Vi gick under Donau då från pest till Buda.
Massor med folk passade på att åka. Det är gratis fram till söndag kväll.
Veckans fönster – Trafikerat.
Weekend in BW.
WPC – Streetlife.
Free to go with M4 (green) until Sunday evening.

Skrivpuff: Tvär.
Plötsligt gjorde hon en tvär sväng.
Han fortsatte att åka rakt fram.
Hon klarade sig.
Han såg inte stupet.
Skrivpuff: Fjäder.
Kittlande fnittrande upprymt.
Som det är när det är som bäst.
Mellan de godaste vänner.
Väninnor.
I bästa samförstånd.
Med antennerna utfällda
likt den vackraste solfjädern.
Ordlös lördag – For the soul.
Veckans fönster – Överfullt. Jag fotograferar genom flygplansfönstret medan vi går in för landning i Budapest. Jag befinner mig alltså över fullt med hus – överfullt.
Nu dök genast en tidsnära situation upp i min skalle. Jag satt ivid gaten på Sturup. De hade redan ropat ut tre gånger att passagerare till Budapest genast skulle bege sig till gaten. Två män närmade sig. Den ene kort, äldre och tystlåten. Den andre ung, lång, tatuerad och med vida rörelser i intensivt kroppsspråk. Han var också högljudd. Det blev än värre när han började argumentera om handbagagets storlek. Ja, faktiskt hotfullt. Alla väntande människor vid gaten lyssnade och studerade. Hur skulle den kvinnliga gatevakten klara situationen? De flesta låtsades dock inte om att de lyssnade. Till slut vände den unge hetlevrade sig till oss, lyfte upp sitt handbagage och frågade oss uppmanande:
– Är inte detta ett l i t e t handbagage?
Alla tittade ner och låtsades inte höra. Bara jag höjde rösten:
– Nej!
-Tack! sade den kvinnliga vakten medan hon vände sig mot mig.
Man kan säga att jag är både orädd och har mål i mun.
Det gillar jag hos mig.
Skrivpuff: Mål.
Ps. Sedan tänkte jag – hu! om de sätter sig bredvid mig på planet – och sedan tänkte jag – men det kunde ju bli spännande.