Skrivpuff: Skriva.

En gång skrev jag om de vilsegångnas skog.

Den skogen är djup och på sina ställen dunkelt grön. Formerna som omfamnar är mjukt runda, skönt mjuka men kan också vara vassa och kantiga, kalla och sunkiga.

Portvaktsstugan som måste passeras är sliten och märkt. Där räknas de vilsegångnas själar. Man räknar både i antal och med tidsfaktor. Innerväggarna är fyllda med dessa räknestreck.

Det är sorgligt att se alla de vilsegångna. Figurer som tappat både kompass och ideal. Figurer som faller för frestelser de tror ska tillfredsställa den vilsna själen. Krökta grå bedövade figurer.

Ja, det är sorgligt att se dem. Ingen kan hjälpa den vilsegångne. Frestelsen har härbärgerat sinnet. Frestelsen är motorn som driver den vilsegångne djupare och djupare. In och ner. Tillfredsställelsen är lågan som luras och sedan slocknar.

Vilsenheten vaknar inte och väckelsen berövar.

En dag hade jag vägarna förbi de Vilsegångnas skog. Det var med sorgsna steg jag passerade och såg eländet.