Hon stod där ute på yttersta kanten och gungade lätt. Liksom försäkra sig om att balansen var under kontroll. Ville stänga ute ljudet från hans samtal i bakgrunden. De hade beslutat sig för att ringa och berätta. Och fly samtidigt.
Han lät inte det minsta engagerad i sitt samtal med sin fru. Han lät mest som om han beställde den gamla vanliga pizzan.
Själv hade hon känt en outsägligt stor lättnad när hon uttalat den första meningen i samtalet med sin man.
-Jag lämnar dig nu, hade hon sagt. Stenen hade genast fallit från hennes bröst. Hon kände ett stort behagligt lugn. Nu kunde inget längre ta sitt fäste i henne. Bryta ner henne. Hon skulle vara fri resten av livet. Fri tillsammans med Max.
De lämnade nu båda sina gamla liv bakom sig. Att reda ut sig själva. Bäst de kunde.

Den nyvunna frihetskänslan tog knäcken av alla skuldmedvetna tankar som försökte ta sig fram. Den följde med ner i båten och bort mot det nya. Det gamla lämnades kvar.
För evigt!

Skivpuff: Skuldmedvetna.

Jag trodde det var möjligt
allvarligt
talat
faktiskt!

Jag tror fortfarande
det är
möjligt
faktiskt!

Jag tror att boken
vill tala till
mig
och styra
fortsättningen
faktiskt.

Jag måste bara bli bättre på att lyssna …

Skrivpuff: Möjligt.