Skrivpuff: Ånga.

Hon vände in på sin egen gata med kramp i bröstet. Den ligger mörk så här dags. Det enda ljuset som syns är katedralens där långt borta i fjärran. Det skapar både skräck och lugn på ett konstigt motsägelsefullt sätt.

Hon anstränger sig för att inte skynda på stegen som om hon vore rädd. Men rädd är hon. Så rädd att hennes inre nu invaderats av frysta känslor. Hon känner inte av sina känslor längre. Kroppen har förvandlats till ett muskellokomotiv med obetvingbar drivkraft. Är det överlevnadsstrategin som inträtt? Kommer hon att klara sig? är tankar som far som spjut genom huvudet.

Stegen bakom henne. Porten där långt framför henne. Hon har sinnesnärvaro nog för att undvika ojämnheter. Faller hon är det kört. Värmen, från husens ångande ventilationstrummor, slår mot henne. Denna kväll hindras den kvava värmen inte av tidnings- och kartongpaketerade uteliggare. Den isande inre kylan biter. Stegen närmar sig. Porten likaså.