Han satt med tungt huvud på en bänk i den stora hallen. De hade sagt att han skulle vänta på henne här. Men han ville bara hem. Fast visste inte hur.
Han kunde inte tänka klart efter chocken som drabbat honom.

Han var som fixerad på fötterna till de som passerade förbi honom inne på järnvägsstationen. Registrerade det han såg likt en scanner som avläser. Han noterar en sko med oknutet skoband. Den var brun. Ett plåster som stack upp vid hälen. Halvt dold av den röda skon med hög klack. En trasig gympadoja med autografer. Fler sportskor. En del med strumpor i andra utan. Han var helt omedveten om tiden. Han började bli trött. Föll ned på bänken. Ingen lade märke till honom. Inte han själv heller.

Hon fann honom till slut.
Som tur var kände han igen henne och följde med hem utan protester.
-Vilken tur hans sekreterare hade ringt och berättat, konstaterade hon och visste samtidigt att hon stod inför en svår uppgift.
-Nu kallar nöden och inte lusten, insåg hon.

Skrivpuff: Vänta.