Ur Minnesvrån.

Vi befinner oss i skogen. Då menar jag i den riktiga skogen. Den småländska barrskogen med mossbelupna stenar, lingon- och blåbärsris. Upptrampade smala stigar. Trampade endast av fötter och hovar. Fjärran från däck och störande motorljud. En vacker, vasst varm sommardag. Svetten rinner som pärlande floder längs pannan. Musklerna jobbar, fåglarna sjunger och fliten råder. I den småländska barrskogen. Där jag är just nu. Då för länge sedan.

Min uppgift var att barka stockar. Stockarna lyftes upp så att ena änden låg i den ihopsnickrade ställningen. Barkredskapet hade en vass egg på stålbladets ena sida och en slags krok i den andra. Därmed kunde barkningen ske effektivt. Barken skalades av längs stocken i långa smala schok. Kroken användes för att snurra stocken till nästa schok att skala. Strax var hela stocken snurrad ett varv och barkad. Det var dags för nästa.

Musklerna jobbar, fåglarna sjunger och fliten råder. I den djupa småländska skogen. 
Min farbrors höga vissling möter min fasters vackra stämma. Det är dags för fika.
I den småländska djupa barrskogen.
Den riktiga skogen.

Skrivpuff: Bark.