Månad: maj 2018

Trollslända © Birgitta Rudenius

Ivan – The Dragonfly

Idag har Ivan namnsdag. Min pappa hette Ivan – Ivan Leo Magni. Min farmor var verkligen påhittig när det gällde namn på sina sju söner. Hon fick en dotter också. men lilla Edith dog före fyra års ålder. Vilken sorg det måste varit. Min lilla farmor var helt underbar.

Jag fick besök idag. Helt oväntat. Otroligt överraskande! Hur hittade han till mig!? Dessutom stannade han hela eftermiddagen. Tog några korta utflykter då och då.

på ett strå
några ögonblick av sitt liv
mitt hjärtas vän

Klart jag döpte mitt fantastiska besök till Ivan. Jag tycker mycket om Trollsländor. Det verkar som de gillar mig också. De brukar följa efter mig när jag är ute men Ivan sökte upp mig. Vackrare än någon jag någonsin sett i Lund innan.

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Skrivpuff: Tycker.


 

Förtjust i Lars Trägårdh

Jag är då förtjust i fakta. Jag faktiskt älskar fakta. Och beskrivande statistik. Har man sedan kloka människor omkring sig eller som man får tillfälle att lyssna på – ja då trivs jag!

tillit och trygghet
springer runt och fångar
allt av vikt

Kanske anar ni vem jag tänker på just nu?
Professor Lars Trägårdh (historiker) förstås. Han kan verkligen balansera med orden. Ni vet det där tassandet på grund av korrektheten och åsiktskorridoren. Han tassar inte – han väljer orden på ett skönt sätt och får så mycket viktigt sagt. Han är himla bra!

Har ni inte lyssnat på honom så finns det chans SVTplay – Forum 14 maj kl 12-13 där han leder ett seminarium.

Lars Trägårdh om tillit. Och på Youtube.

To be or not ... Statue, Budapest.

 

Skrivpuff: Förtjust.


 

Tunga Droppar

Idag kändes det ruggigt. Det blåste och regndropparna var tunga. Som tur var hade jag stoppat ned en liten platspåse i midjeväskan. Den kom väl till pass som regnkappa till kameran.

från det ovan grå
tungt faller alla de små
snart återsamlas få

Kanske det inte var så ruggigt ändå men dropparna var faktiskt tunga.

Blue Rosy Raindrops

Skrivpuff: Ruggigt.


 

Så trivs jag.

SEKTEN på Dimön av Mariette Lindstein, sid 185.

Se livet som ett spel, ta det inte så allvarligt. Andra människor är bara spelpjäser.

En utmaning att testa, tänker jag. Samtidigt inser jag att det kräver en ganska låg dos av empati – kanske ingen förmåga alls att leva sig in i andra människor. Jag har säkert alldeles för hög inlevelseförmåga. Den tar ofta tag i mig. Särskilt när det gäller barn. Jag ser genast vem i ”rummet” som inte mår bra. Vem som känner sig vilsen och bortkommen även om de försöker dölja detta. Jag dras till dessa och till de som är annorlunda. Ibland känner jag mig vilsen och bortkommen.

Ja på sätt och vis är vi spelpjäser. Eller hur? Vissa bestämmer sin väg själva och andra blir förflyttade hit och dit. Några slås ut och andra slår ut. Andra åter tycks helt oberörda av det som sker runt omkring.
Närmast tänker jag på ett schackspel men varför inte monopol med strykjärn, sko och hatt? Jag stannar vid schackspelet. Det känns så klassiskt passande.
Jag är tornet i hörnan. Jag har uppsikt och betraktar.
Jag står stadigt på fast mark. Ingen kan rubba mig.
När det behövs agerar jag. Med kraft.
Så trivs jag.


Ps. Vinnare av årets deckardebut. Vilket år vet jag ej. Fick boken 2017.
Välskriven med behagligt flyt i texten. Gillar upplägget med parallell berättelse i kursiv stil. Intressant speglat hur man sakta dras in i sekten men det tar tid innan det blir spännande. Ännu efter halva boken inte särskilt spännande – dock intressant och njutbar läsning. Boken är med på mina promenader.

Sekten på Dimön av Mariette Lindstein. Vid Kedjebron i Budapest.

Skrivpuff: Tag en bok, slå upp en sida, välj en mening … inspireras.