Idag när jag var ute och gick tänkte jag …
livet från ovan
sett som den ena företeelsen
efter den andra
… just på att jag brukar betrakta skeenden omkring mig lite som en film jag beskådar. Jag betraktar, analyserar och tolkar. Både det som sker och enskilda människornas beteende. Jag har alltid varit en betraktare tror jag. Ibland är jag förstås med som en av skådespelarna.
Då kan jag känna mig lite osäkrare på min tolkning av situationen. Det kan kännas som jag är utan klänning. Som om jag saknar något för att tolkningen ska bli rätt. Svårast blir det … och mest förvirrande …
in my life
I feel safe in control until I fall
in love with you
… när jag dessutom saknar mina högklackade skor.
Skrivpuff: Jag har varken klänning eller högklackade skor idag.
Det du beskriver får mig att tänka på skrivande! Man behöver både vara en betraktare, och kunna och våga gå in i skeendet och vara en av skådespelarna, skifta mellan dem till och med. Det är det som är så svårt. Svårt i livet också. Men att bara vara en betraktare vore tråkigt tror jag.
Tack! Vad roligt att mitt skrivande föder så intressanta tankar 🙂
Tänkte precis som ”Stanna här” att den som skriver är en betraktare. Hen ser detaljer som andra inte ser. Som t.o.m. tänker längre (ofta iaf).
Tack Ethel – ja så är det säkert 🙂
Är inte just den där betraktandet ett rätt vanlig karaktärsdrag hos oss som gillar att skriva? Rätt ofta har jag varit tvungen att skriva ner saker för att förstå det jag varit med om eller, helt enkelt bara för att jag måste skriva ner det.
Håller nog med om att förälskelse är just att tappa kontrollen lite. Själv behöver jag nog tappa kontrollen lite oftare. 😉
Toppenbra!
Tack Ewa! Alltid så roligt att få dina tankar 🙂
Du har säkert rätt och jag håller med – tror också vi har ett speciellt intresse för människor och det som sker runt människorna – oss.