Tidigare berättelser om Lisen – The diagnosed dreamer.

Lisen gjorde ett kast med huvudet så håret föll bakåt längs ryggen. Han hade precis lagt sin kind mot hennes ena bröst och lät sina läppar ömt nudda huden. Han lät den ena handens fingrar sakta glida ned i fåran mellan brösten mot det andra bröstet. Han gjorde det med en känsla som om han hanterade något ytterst värdefullt och det var han som fått den äran. Den andra handen och armen höll han stadigt runt Lisens midja. Två kroppar tätt tillsammans.

Lisen kände hans beröring i varje cell. Hon tyckte deras vik var ljuvlig. Vågorna skvalpade lugnt och tidlöst. Musiken var som balsam för själen. Välstämd och harmonisk. Lisen befann sig i ett tillstånd bortom tid och rum.

Lisens skugga hade full koll på skeendet men höll sig på avstånd. Hon fumlade med grenarna där hon stod gömd bakom syrenen och hon var tacksam att inga andra passerade i parken just nu. Lisens skugga hade aldrig varit med om något liknande innan och visste inte hur lång tid det skulle ta innan Lisen blev sitt vanliga jag igen. Hon misstänkte att det skulle dröja.

Skrivpuff: Fumlig.