Han visste egentligen att det inte var någon idé. Ändå satt han på den kala välkända marmorsoffan och hoppades. Väntade och hoppades. Hoppades och väntade. Det fanns inte ens den minsta lilla sten att sparka på. Stenläggningen var välsopad som i ett nunnekloster. Han väntade. Han hoppades. Han vred sig i tröstlös otålighet. I djup saknad. Väntade. Led.
Efter tre timmar hade han prövat alla möjliga och omöjliga bekvämlighetsställningar.
Ingen dök upp. Inget besked. Ändan var bedövad och ryggen värkte.
Nästa torsdag skulle han hoppa över deras möte.
Nu brydde han sig inte om hennes skäl.
Han hade glömt
att hon skulle gifta sig i sitt hemland.
Han ville bara ge igen.
Skrivpuff: Hopp.
B_ live 
Oj, slutet. Välformulerad historia.
GillaGilla
Förstår inte texten men gillar det välsopade.
GillaGilla
Håller med Charlotte!
GillaGilla
Skönt flyt i texten, och spännande, fast jag fattade inte sista raden… vad ville han ge igen? Känns nästan som att han medvetet plågar sig själv, han vet att hon inte kommer, hon har gett sig av, vem vill han då ge igen på?
GillaGilla
Jag tror han var förvirrad/chockad – hans älskade hade abrubt tvingats tillbaka till sitt land för att gifta sig med en annan. Vanmakt och chock.
GillaGilla
Så bra!!
GillaGilla