Han visste egentligen att det inte var någon idé. Ändå satt han på den kala välkända marmorsoffan och hoppades. Väntade och hoppades. Hoppades och väntade. Det fanns inte ens den minsta lilla sten att sparka på. Stenläggningen var välsopad som i ett nunnekloster. Han väntade. Han hoppades. Han vred sig i tröstlös otålighet. I djup saknad. Väntade. Led.
Efter tre timmar hade han prövat alla möjliga och omöjliga bekvämlighetsställningar.
Ingen dök upp. Inget besked. Ändan var bedövad och ryggen värkte.
Nästa torsdag skulle han hoppa över deras möte.
Nu brydde han sig inte om hennes skäl.
Han hade glömt
att hon skulle gifta sig i sitt hemland.
Han ville bara ge igen.

Skrivpuff: Hopp.