Algot satt bakom vedboden och försökte gömma sig. Hålla sig undan. Han höll för öronen och försökte att inte höra. Kunde inte längre skilja på ljuden från slagen. Var det ved eller fick hon en örfil? De bråkade ofta numera. Han hade själv fått smaka på slagen. Flera gånger. Det var nästan värre att se när hon blev slagen.
Han kallade dem inte längre mamma och pappa. Använde inte heller deras namn. Det blev han och hon numera.
Algot vill inte höra ihop med dem längre.
Skrivpuff: Smaka.
Och där stod de bara
på balkongen
till huset mitt
emot
och väntade
tålmodigt
på att jag skulle
anlända
för att fotografera
dem
mitt i natten
med mitt nya
macro.
Tack snälla!
Skrivpuff: Stod.
Today I was stoppable.
I wanted to be unstoppable.
But the flight took me away.
I couldn’t stay
to write my Daily Prompt
in time.
Daily Prompt: Unstoppable.
Daily Prompt: Elusive.
Now it’s time for you
to sing a song for me.I would love you to do
what you want me to do.Why don’t you want me to love you?
You only love me to want you!You’d better sing that song now
Skrivpuff: Elda.
Det brinner
i hjärtat
i ögonen
i själen.Men vem är det som eldar på?
Daily Prompt: Sanctuary.
Every living soul
need to find
their sanctuary
inside
themself.
Skrivpuff: Objuden.
De hade varit tvungna att anställa tre beväpnade väktare. Discoteket TistelToppen var numera den populäraste nattklubben i sta’n och minst sagt omsvärmad. Köerna syntes oändliga. Endast s.k. inbjudna togs emot och alla objudna avvisades. De avvisade kunde vara mycket fantasifulla och försöka dupera vakterna. Några erbjöd tjänster och andra blev mycket aggressiva.
De nya vakterna hade ett speciellt sting och lät sig inte duperas. De var till 100 procent samordnade i sin tjänsteutövning.
Klubbägaren kände sig lugn och de inbjudna njöt livets goda i taktfullt surr natten lång.
Daily Prompt: Clock.
Counting seconds
and minutes
making the hour.Time is
in time.The clock made
it’s job.
Skrivpuff: Nyfiken.
Han bara satt där. Ja man kan inte säga som en degklump för han var inte fet och flöt ut. Men hans lemmar liksom flöt i luften som om de saknade all styrka och bara följde med. Det var särskilt tydligt när han någon gång reste sig och vandrade omkring.
Sådant var hans liv.
Aldrig några fråga som Vad händer där då? Hur kommer det sig? Vad gjorde du då? Hur var din resa? Vem träffade du?
Inga frågor över huvudtaget. Han bara flöt med.
Hur blir man så’n?
B_ live 