Ögonen sved och huvudet dunkade. 
-Var var jag?
För några sekunder var jag helt vilsen. Sedan smög sig verkligen på. Sakta. Omtumlande. Efter hand som bilden klarnade förändrades kroppen från att ha varit på absolut helspänn och i hög beredskap till att gradvis mattas av.

Nu var jag helt klar över situationen och jag hade utarbetat en strategi. Typiskt mig! 

Jag var ju kidnappad och försatt i en situation där jag förlorat kontrollen över vad som skulle ske. I total vanmakt hade jag insett faran. 
Då somnade jag.
Jag har kanske sovit en halvtimme.

En ny upptäckt i Budapest. Här kan man snabbt ringa upp om man utsatts för någon fara. Den står i en liten park längs Donau på Budasidan. Mellan Elisabethbron och Kedjebron.

Skrivpuff: Jag har kanske sovit en halvtimme.