Han måste ha sett att hennes leende försvann och att hon fick något vaksamt i blicken för han harklade sig och tillade snabbt: (sid 180)

– Men jag stannade inte!

Evelyn kände den där krampaktiga smärtan i sitt djupaste inre. Smärtan som tar över tankarna och känslorna. Smärtan som tränger undan förnuftet.

Hon visste inte om det var svartsjuka eller såret från hans tidigare svek. Det var nog sveket som gjorde mest ont. Hon kunde inte komma över det. Eller ville inte?

När hon nu betraktade honom där han stod i sin osympatiska skepnad – kände hon att den vaksamma misstänksamheten, som hade infunnit sig när hon förstod att han träffat henne igen, gled över till antipati. Han tycktes till och med bli mindre i hennes betraktande. Han liksom krympte, gled iväg från henne och hon ville inte hålla kvar honom.

Evelyn vände sig om, tog sin jacka och gick iväg. Han ropade efter henne men hon vände sig inte ens om utan fortsatte.
Tyngd av svekets smärta inom sig startade hon bilen och körde bort. Endast ett moln av bilgaser lämnades kvar.

Skrivpuff: En slumpmässigt utvald mening i mitten av ….
… jag väljer Tamara McKinleys Eldhärjad.

Time to say Good Bye – Saxophone solo.

And Julian Smith from Spotify