Nu dök genast en tidsnära situation upp i min skalle. Jag satt ivid gaten på Sturup. De hade redan ropat ut tre gånger att passagerare till Budapest genast skulle bege sig till gaten. Två män närmade sig. Den ene kort, äldre och tystlåten. Den andre ung, lång, tatuerad och med vida rörelser i intensivt kroppsspråk. Han var också högljudd. Det blev än värre när han började argumentera om handbagagets storlek. Ja, faktiskt hotfullt. Alla väntande människor vid gaten lyssnade och studerade. Hur skulle den kvinnliga gatevakten klara situationen? De flesta låtsades dock inte om att de lyssnade. Till slut vände den unge hetlevrade sig till oss, lyfte upp sitt handbagage och frågade oss uppmanande:

– Är inte detta ett l i t e t handbagage?

Alla tittade ner och låtsades inte höra. Bara jag höjde rösten:

– Nej!

-Tack! sade den kvinnliga vakten medan hon vände sig mot mig.

Man kan säga att jag är både orädd och har mål i mun.
Det gillar jag hos mig.

Skrivpuff: Mål.

Ps. Sedan tänkte jag – hu! om de sätter sig bredvid mig på planet – och sedan tänkte jag – men det kunde ju bli spännande.