Man behöver inga pengar. Inget pass. Man behöver inte ens stå i ringlande köer på en flygplats. Man kan faktiskt bara lägga sig ner och sluta ögonen.

Utanför slår regndropparna mot rutan. Då blundar jag och med ens är jag vid min fina vik. En vik som bara jag i hela världen känner till. Längst inne i viken är färgerna är starka. Vattnet är klart och glittrande smaragdgrönt. Så vackert till den ljusa sanden och de mörka klipporna.

Jag är alldeles själv och alldeles orädd. Jag bara är. Njuter av värmen och ett lagom dis som gör att solstrålarna smälter ihop med mig och alltet.

Min blick dras ut mot öppna havet. Där längst bort flyter himmel och hav ihop. Jag väntar mig att en båt ska dyka upp ur den fjärran dimman.

Men ingen ensamseglare styr in i min vik.

Jag stannar en liten stund till.

Här där jag bara är.

Skrivpuff: Dimma.

Stenarna hade rubbats och låg nu i oordning. Den gamla damen hade svårt att passera. Ingen hjälpte henne. Ingen såg henne.

Hon tog god tid på sig och kom så småningom helskinnad förbi gatustenssabotaget. Andra passerade både fram och tillbaka. Utan att se vad som hände omkring dem. De flesta med en smartphone i handen. Några hade earphones och pratade med sig själva. Tycktes det.

Den gamla damen fortsatte sin runda och tog sikte på nästa papperskorg.

Skrivpuff: Tillbaka.