photography

Men ljuset finns kvar

SKRIVLUSTEN

Ljuset är starkt i det lilla fönstret. Alliana kan inte låta bli att titta på det. Hennes blick dras magnetiskt till den lilla ljuspunkten. Det där lilla lilla fönstret som har en så stor plats bland hennes minnen. Då när hon var liten räckte hon inte upp men nu kan hon se ut genom fönstret. Hon ser den stora eken och kommer ihåg hur glad hon var för att den inte skuggade hennes fönster utan lät ljuset komma in i rummet. Hon ser sin far stå böjd över stocken för att såga den mitt itu. Men hon hör inte det monotona ljudet. Det långdragna taktfyllda ljudet av sågandet som brukade vagga in henne i en trygg sömn. Minnet är tyst men fyllt av bilder. Det som nu är minnen var då fyllt med ljud och Alliana fick skapa bilderna själv.

I fönstret hänger fortfarande den glest vävda och så slitna färglösa gardinen. Utan ljus är den trist men när ljuset dansar in lever gardinen upp. Alliana mindes att hon tänkte att ljuset bjuder upp gardinen till dans. Hon kunde ligga länge och följa med i denna pardans. Ibland dök någon irriterande kavaljer upp och surrade omkring paret men gardinen trasslade till det för den oinbjudna som snart låg på rygg med benen i vädret. Alliana ser att det just nu ligger fem döda flugor i karmen.

Hon slänger en sista blick ut genom fönstret och ser sin bror stå där under eken. Han ser så bekymrad ut. Har han lika svårt att tänka sig att lämna det gamla föräldrahemmet till försäljning? Ingen av dem har velat ändra på något i barndomshemmet. Det ser ut precis som det alltid har gjort. Bara lite mer igenvuxet.

En gång var det fyllt med värme och ljus. Nu är värmen sedan länge borta   – men ljuset finns kvar.

Bild – sanning – etik

Jag tänker till lite i ämnet “den sanna bilden”. Här handlar det om trovärdighet – etik – den sanne fotografen.

Karl Melander – om Årets Bild – i Journalisten den 18 mars 2008.

“– Men jag har gjort bilden mörkare i Photoshop, eftersom råfilen var kontrastlös och intetsägande. Råfilen är bara en utgångspunkt för en bild i dag. Jag har talat med ett femtontal fotografer och bildredaktörer som jag litar på och ingen har sagt att jag har överträtt någon etisk gräns.”

Bilden finns publicerad här med direktlänk här.

Man borde ju skilja på redigerat och oredigerat. Jag anser att man kan överträda en etisk gräns och att det beror på sammanhanget. Det är ett ansvar man har gentemot både beställare och betraktare.

Jag kan tom tycka att Melander överträtt gränsen här eftersom hans redigering påverkar betraktaren på ett avgörande sätt genom redigeringen … det hade varit ärligare att visa båda bilderna. Det hade dessutom lyft fram det han säger att “råfilen är en utgångspunkt för en bild” …. visst är det så! Det är ju detta bildredigeringsarbete som är så spännande och som kan ge samma råfil en oändlig massa uttryck.

Det är absolut inte oetiskt i sig att redigera – naturligtvis inte! MEN – det ska framgå – gärna ngn slags märkning som ISO för foto – varudeklaration efter fastställd mall. Här är en VIKTIG uppgift för fotografernas erkända företrädare/sammanslutningar. De ska inte låta någon annan sätta dagordningen här.

När det gäller fototävlingar borde det finnas tävlingar både för oredigerat, redigerat, manipulerat ….

För varje seriös fotograf – sanningsrespekterande – borde råfilen få vara en självklar följeslagare till den redigerade/manipulerade bilden – det skulle både gynna debatten – lyfta konstverket bildredigering – …..

Hur hade det förändrat bedömningen om Karl Melander (och alla andra deltagare i Årets bild) visat både råfil och redigerad bild? Jag tror han hade fått fram sitt budskap bättre genom att fokuseringen i den efterföljande debatten hade handlat om det egentliga syftet med bilden. Dessutom hade betraktaren sluppit brottas med känslor av att ha lurats.

***
Sedan en liten kommentar om det journalistiska i artikeln …. av en vanlig läsare … journalister håller varandra om ryggen vilket minskar trovärdigheten och gör “försvarstalen” löjliga. Mycket intressantare hade varit om en självkritisk debatt hade tagit form och mynnat i något gynnsamt för utvecklingen inom området.

 

Nu måste jag börja sortera bland mina blogliv!

Jag kan ju inte hålla på i evigheter och både bredda och fördjupa! Då blir det varken hackat eller malet.

Jubileumsbloggen är min huvudblog just nu men tillsammans med min blog på wordpress. Mina tibbars bildblogg uppdateras också ofta och handlar bara om tibbarnas vardag. Mobilbloggen är mer en ”privat” familjeblogg. Sedan har jag en massa kringbloggar, testbloggar, kopior …

Bloggosfären har minsann utvecklats! När jag började blogga 1998 gjorde jag sidorna helt själv. Första ”Dagböckerna på Nätet” Arkiven skapades inte utan de fick göras helt manuellt. Nu blixtrar allt fram på stubinen. Kolla bara genom att KLICKA på ARKIV uppe på sidan.

Sådana här blogverktyg kan jag inte göra men jag kan använda dem. Ibland skulle jag vilja kunna göra ALLT själv och få det PRECIS som JAG vill.

Jag har funderat över VARFÖR jag vill (?) visa mig på Internet? Varför så många vill visa sig på Internet?

”Finns man inte på Internet så finns man inte!” sade Bodil Jönsson på en kurs jag deltog i.

Vi har tydligen ett alldeles enormt och uppdämt behov av att ”synas” – bli bekräftade – här är jag – jag finns – jag tänker – alltså lever jag – ser du mig? Jag tycker också det är intressant att se hur tankarna utvecklas och förändras samt hur fokus skiftar.

Syns jag? Ser du mig?

Jag är ju här! Med mitt kaffe och väntar på spöken och vill vara klar i knoppen.

1eller